Wild Child
har en stor klunp i min hals som direkt kom fram i gråt när jag skriver detta.
jag trodde jag skulle vara stark, jag trodde att om jag bara lät de vara så skulle jag komma över min stora kärlek.
men nej, en dag kommer allt över en.
ensam igen.
jag kan inte vara ensam , men de känns som ingen orkar lyssna på mig längre.
jag vill bara ha en axel att luta mot, någon som säger, imorgon är en bättre dag.
jag kan inte vara själv i detta.
detta är de jobbigaste jag har varit med dom i hela mitt liv.
de finns inget som kan göra att jag får tillbaka rasmus.
jag är så arg på mig själv.
jag var ett svin mot han.
men vi hade de bra, för bra ett tag.
jag tror inte han vet vad han betyder för mig.
jag tror inte han vet hur mkt jag älskar han.
och jag önskar att de finns ord för hur jag känner för han men de finns det inte.
han var verkligen mitt ALLT! min trygghet, min bästa vän, min himmel, min rasmus, min luft.
when you love someone but it goes to waste could it be worse?
min kropp är helt slut av att hela tiden försöka att förstränga mina känslor.
jag orkar inte vara ledsen eller känna mig ensam.
jag vill ha rasmus i min famn och säga : jag älskar dig och allt kommer bli bra.
men de kan jag inte. jag kommer aldrig mer få säga att han är min.
men jag är bara inte rätt för han.
jag saknar sättet han kollade på mig, blickarna jag fick.
jag saknar att varje natt få ligga intill han och bara känna hans hud.
jag sa alltid till han: älskling jag vill bara krypa in i dig och lägga mig där så jag fick vara med dig jämt.
en gång sa han en sak som var så fint och gulligt och det var : men du är alltid med mig, runt min hals.
jag vet jag är patetisk som skriver allt på en blogg men jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte bara få skriva av mig lite.
I hela mitt liv har jag velat bli älskad av en man. sen när jag blev de så sabbade jag de,
men man lär sig på vägen. man är inte mer än levande.
de jobbiga är att jag när jag snackar om rasmus så är de som att vi är tillsammans än, och då måste jag sluta för då blir det jobbigt när verkligheten kommer ikapp,
är detta mitt liv?
jag trodde jag skulle vara stark, jag trodde att om jag bara lät de vara så skulle jag komma över min stora kärlek.
men nej, en dag kommer allt över en.
ensam igen.
jag kan inte vara ensam , men de känns som ingen orkar lyssna på mig längre.
jag vill bara ha en axel att luta mot, någon som säger, imorgon är en bättre dag.
jag kan inte vara själv i detta.
detta är de jobbigaste jag har varit med dom i hela mitt liv.
de finns inget som kan göra att jag får tillbaka rasmus.
jag är så arg på mig själv.
jag var ett svin mot han.
men vi hade de bra, för bra ett tag.
jag tror inte han vet vad han betyder för mig.
jag tror inte han vet hur mkt jag älskar han.
och jag önskar att de finns ord för hur jag känner för han men de finns det inte.
han var verkligen mitt ALLT! min trygghet, min bästa vän, min himmel, min rasmus, min luft.
when you love someone but it goes to waste could it be worse?
min kropp är helt slut av att hela tiden försöka att förstränga mina känslor.
jag orkar inte vara ledsen eller känna mig ensam.
jag vill ha rasmus i min famn och säga : jag älskar dig och allt kommer bli bra.
men de kan jag inte. jag kommer aldrig mer få säga att han är min.
men jag är bara inte rätt för han.
jag saknar sättet han kollade på mig, blickarna jag fick.
jag saknar att varje natt få ligga intill han och bara känna hans hud.
jag sa alltid till han: älskling jag vill bara krypa in i dig och lägga mig där så jag fick vara med dig jämt.
en gång sa han en sak som var så fint och gulligt och det var : men du är alltid med mig, runt min hals.
jag vet jag är patetisk som skriver allt på en blogg men jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte bara få skriva av mig lite.
I hela mitt liv har jag velat bli älskad av en man. sen när jag blev de så sabbade jag de,
men man lär sig på vägen. man är inte mer än levande.
de jobbiga är att jag när jag snackar om rasmus så är de som att vi är tillsammans än, och då måste jag sluta för då blir det jobbigt när verkligheten kommer ikapp,
är detta mitt liv?
Kommentarer
Trackback
